Oavkortad version av artikel av Ryska Federationens Ambassadör i Konungariket Sverige Igor Neverov för publicering i Dagens Industri
Frågan gällande finansiella yrkanden från den tyske affärsmannen mot Ryssland är ett enskilt kapitel som, uppriktigt sagt, inte skall vara föremål för rysk-svenska relationer. Ett par ord om ärendets historia.
Franz Sedelmayers verksamhet i Ryssland i början på 1990-talet misslyckades inte av en slump, utan på grund av att den ryska lagstiftningen inte efterlevdes. År 1992 slog Sankt Petersburgs skiljedomstol fast att registreringen av aktiebolaget ”Kamennij ostrov”, med Sedelmayer som en av delägarna, var ogiltig på grund av oegentligheter vid överföringen av kapital till dess fond. År 1996 nedlades aktiebolaget i överensstämmelse med lag genom beslut från Kollegiet för civila mål vid Sankt Peterburgs tingsrätt.
Konstigt nog gav Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut sitt stöd för Sedelmayers yrkande mot Ryska Federationen rörande ersättningen för hans finansiella förluster fastän våra jurister pekar på beslutets obehörighet. Så det var ganska naturligt att den ryska sidan överklagade då detta beslut – med all respekt, skulle jag vilja understryka, för det svenska rättsväsendet. Därefter rullade igång för år framåt en rättshärva dock har detta, som vi ser, inte lett till något positivt. Några beslut skulle jag säga fattades till Rysslands fördel, men de flesta emot. Det är förresten förvånansvärt för vilken rättsexpert som helst att svenska domstolar beslutade både för och mot Ryska Federationen på ett och samma käromål med samma parter – detta motsvarar inte en vedertagen praxis.
På farlig mark kom tvisten ut när Franz Sedelmayer riktade in blicken mot kontors- och bostadshuset på Lidingö som tillhör Ryska Federationens Handelsrepresentation i Sverige och utgör en del av Rysslands beskickning i Sverige. Och de lokala domstolarna hade då lagt sig in i frågorna som mellanstatliga relationer grundar sig på och regleras av folkrätt vilken Konungariket Sverige som dess subjekt måste efterleva.
Och detta är ju en principfråga av en helt annan dimension, med oproportionella politiska konsekvenser, jämfört med den så omtalade ”skulden”. Det är en fråga som berör en av grunderna för nutida folkrättssystem – Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser från 1961, som skyddar beskickningens okränkbarhet, dess lokalers immunitet mot ”husrannsakan, rekvisition, beslag eller exekutiva åtgärder”. Följer man inte den, får man kaos istället för normala, ömsesidigt aktningsfulla diplomatiska relationer. Jag tror att det finns många i Sverige som inte förstår detta. Vilken än ställning man tar till den tyske affärsmannens yrkanden är det oacceptabelt att verka för att tillgodose dem på ett sätt som strider mot landets internationella åtaganden.
Just häri ligger kärnan i den utvecklande situationen. Svenska myndigheter har för avsikt att på det grövsta sättet bryta mot vår beskicknings okränkbarhet genom en tvångsförsäljning av denna diplomatiska fastighet på en auktion, egentligen tillsammans med alla boende som är Ambassadens och Handelrepresentationens medarbetare med diplomatisk immunitet. Det vill säga vidta just de exekutiva åtgärder som är entydigt förbjudna av Konventionen. Och förutom allt annat är det fråga om en stats anseende – enligt Konventionen åligger det Sverige ”att vidta alla lämpliga åtgärder för att skydda beskickningslokal mot varje form av intrång eller skadegörelse och för att hindra att beskickningens frid störes eller dess värdighet kränks”. Jag citerar Artikel 22.
Jag kan bara bekräfta att alla dessa argument med vilka Ambassaden och ryska sidans ombud försöker vinna gehör hos svenska domstolar och myndigheter inser Sveriges UD därför att det rör sig om praxisen av diplomatiska förbindelser och tydliga bestämmelser i folkrätt. Apropå detta kan jag säga att även mina kolleger i Stockholms diplomatkår delar vår oro och noggrant följer utvecklingen i ärendet.
Tyvärr fortsätter både domstolar och Kronofogdemyndigheten att avfärda våra överklaganden genom formella hänvisningar till Högsta domstolens beslut från juli 2011 som möjliggjorde tvångsförsäljningen av vår diplomatiska fastighet. Som bekant accepterar vi inte detta beslut och anser det vara illegitimt. Med all respekt finner våra experter i detta en hel del juridiska oförenligheter.
Skulle vilja upplysa en sak. Sitt beslut grundar domarna på en så kallad teori om ”funktionell immunitet” som är just en teori vilken återges i FN:s Konvention från 2004 om jurisdiktionsimmunitet för stater och deras egendom. Konventionen har dock inte ratificerats av det antal stater som behövs för att den skall träda i kraft. Ryssland som många andra stater är emot försök att tvångsinföra sådana innovationer i internationella förbindelsers praxis. Det finns ju gällande folkrättsnormer stadfästa i den ovannämnda Konventionen från 1961 och förresten kodifierade i den egna svenska lagstiftningen, nämligen i Lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall samt i Utsökningsbalken från 1981. Varför domstolar inte sätter sig i dessa omständigheter är en stor fråga som tyvärr består obesvarad.
Och det viktigaste är att även om det finns ett sådant beslut av HD förhindrar husets diplomatiska immunitet bekräftad av Sveriges UD praktiska tvångsåtgärder mot den samt auktion om man bara inte vill medvetet ta till överträdelse och konflikt. Vid sidan av att ett ytterst negativt internationellt prejudikat skapas kommer detta att bli ett ovänskapligt steg mot Ryssland, en avsiktlig ärekränkning och rakt sagt att förgifta atmosfären i rysk-svenska relationer. Vi vill absolut inte sådant med tanke på deras positiva och ömsesidigt fördelaktiga utveckling de senaste åren, men som det visar sig ska vi vara beredda för detta.
En viktig sak till. Den 17 augusti publicerade Kronofogdemyndigheten en annons om den till den 7 september utsatta auktionen för byggnadens tvångsförsäljning. Den säger ingenting om att huset är den ryska beskickningens egendom och att den tillsammans med dess medarbetare och deras familjer som bor där – sammanlagt ca 40 familjer – innehar diplomatisk immunitet och är okränkbara enligt lagen. Jag har svårt att anta att det går med vetskap om detta att hitta en i god tro köpare av vår fastighet utan bara en som söker provokativa mål. Om det är Sedelmayer själv blir allting klart. Alltså skulle en privat person från tredje land ha gjort Sverige osams med Ryssland vilket han just strävat efter. I enighet med alla ovanframförda principsynpunkter erkänner vi inte auktionen som legitim och kommer inte att ge tillträde för obehöriga till vår suveräna egendom samt utrymma byggnaden.
Jag skall understryka ännu en gång att Ryssland som en suverän stat är immun i kraft av folkrättsliga normer. Inte minst mot domstolsbeslut (utanför andra stats domstolars jurisdiktion), mot tvångsåtgärder före dom samt mot verkställighet av tvångsåtgärder. De svenska myndigheternas fortsatta utmätningsförfaranden kommer att betraktas av Ryssland som kränkning av statsimmunitet mot exekutiva åtgärder gentemot egendomen som innehar en diplomatisk immunitet. Sådana aktioner från de svenska myndigheterna kommer att utgöra kränkning av folkrättens superimperativa principer (jus cogens) – gällande staternas suveräna jämlikhet, icke-inblandning i staternas inre angelägenheter och om samvetsgrant uppfyllande av internationella åtaganden (pacta sunt servanda).
Ryska sidan räknar med att detta problem kommer att lösas positivt i anda av den i stort sett framgångsrika utvecklingen av rysk-svenska relationer vilket utan tvivel både vanliga människor och ekonomiska kretsar i våra länder är intresserade av.
Ryska Federationens Ambassadör i Konungariket Sverige
Igor Neverov
